Mötet med Kapten Kalsong och Fru Näktergal
Eh eh eh, jag vaknade tidigt och for runt på min nya plats. Inte alls som på stammen i en vanlig gran. Detta var något helt annat. Mer som en enorm sarkofag flytande i vattnet med en stam utan grenar av något konstigt material jag inte sett förut. Detta material måste vara helt värdelöst då de måste stötta upp stammen med linor och snören. Min svans fastnade hela tiden när jag sprang upp i stammen och spanade efter ekorrhonor och granstammar men allt jag såg var måsar och kobbar.
Jag spanade ut. Runt omkring fanns det där eländiga vattnet, men tack och lov inga hjul i sikte. Det här var något annat än ekorrhjulet. Efter min upptäcksfärd så gick jag ner i Sarkofagen igen. Där höll jag på att dö. Det uppenbarade sig en stort skynke med hjärtan på, i trappen.
-Ahhh, skrek jag.
Skynket svarade;
-Ohhh!
Sen tittade jag upp. I skynket (som tydligen var något slags bo för mindre delar av ett större djur, inte helt olikt en hårlös ekorre) tittade varelsen upp på mig och sa;
-Ursäkta, jag glömde bort att vi hade gäster ombord.
Gäst och gäst tänkte jag, att bo i en sarkofag som flyter på ett stort öppet hav är då ingen frivillig plats för en ekorre som jag. Men så såg jag att det var ju samme man som räddat mig undan ekorrhjulet dagen innan. Inte lätt att åter känna igen denna typ i endast iklädd solbrillor och skynke kring höfterna. Han verkade vara den som bestämde ombord i Sarkofagen. Ohyfsad typ, han klev vidare utan en närmare presentation och satte på tehurran.
-Hörrö hö hörrö du, försökte jag. -Hur kommer man till granskogen? Eh? Eh? (Som ekorre stammar man ofta)
-Granskogen, sa mannen och kliade sig långsamt i huvudet. -Ja här finns det inga granar så långt ögat når. Mannen fortsatte -Vill du ha lite te?
Jo det tackade man inte nej till, så vi drack te tillsammans. Mannen berättade att Sarkofagen kallades för segelbåt, och att stammen var en mast som man hissar segel i. Och ett namn hade han, men det gick bra att kalla honom för Kapten Kalsong.
När vi satt där och njöt av en kopp Earl Grey, en helt ny smak för en ekorre uppfödd på granbarrste, så hördes en kvinnosång innefrån Sarkofagen. Det uppenbarar sig en kvinna med stor barm och svallande hår. Hon påminde mig om Bianca Castafiore, Näktergalen från Milano. Fru Näktergal glittrade och sa godmorgon. Rufsade runt i mitt ekorrhår och försvann in i köket. Om Kapten Kalsong hade varig givmild med sitt te så var det ingenting mot denna sångfågel, som dök upp med ett fat fullt av godsaker. Ostar, korvar, ägg och sill. Min brådska till att finna granskogen igen var som bortblåst.
Kapten Kalsong och Fru Näktergal i Sarkofagen med den grenlösa stammen.
Jag var grymt impad av Kapten Kalsongs solbrillor, som en gammal lugn lejonhanne rörde han sig som en kung i Sarkofagen. Min idollista hade i ett slag utökats. Roffe och Kapten Kalsong. Jag undrade stilla om Roffe också ägde ett par kalsonger med hjärtan på. (Jag måste fråga Roffe någon gång)
Jag ålade mig ur min sits tillslut fann en plats i en korgväska, där jag somnade gott mätt av alla godsaker. Guppandes i en Sarkofag med en stam utan grenar tillsammans med Kapten Kalsong och Fru Näktergal.
What a start!